Först på morgonen va det samling i sal 34 vårt hemklassrum och jag kände redan då att det började på att bli jobbigt, lr redan vid skåpen när jag kom kände jag det. 10-15 minuter senare ropade dom upp niorna och det va dags att gå till torget. Niorna får sitta längst fram på avslutningarna för att det är den sista. Rektorn började prata när alla klasser (7-9) va samlade. Vi sjöng Värmlandsvisan tillsammans och sen va det dags för Nella och Emilia att sjunga.

Susan sa att vi skulle lyssna på texten på den första låten, för vi skulle känna igen oss. Dom börjar spela och jag hör dirket att det är Break away med Kelly Clarkson. Lyssnar på texten och känner verkligen att det är precis så jag känner och börjar få tårar i ögonen. Pat och Emmeli sitter redan och gråter. Efter det sjunger dom Born this way vi får sjunga med och det blir lite bättre stämning iaf.

Det blir stipendiumutdelning, niorna får gå upp på scen och få rosor av mentorerna klassvis. Vi va först och sen såg jag hur folk i dom andra klasserna börja grina, då va det kört. Rektorn önskar oss lycka till i framtiden och sen blire Blomstertid men då sprutar tårarna på mej och Pat så vi sjöng inte med. Efter det kommer bildspelet med bilder från högstadiet, som tur va så va jag med på en bild från nian och den va bra.

Vi går till klassrummet och på vägen dit grinar nästan alla tjejerna i klassen, fy va jobbigt det va! I klassrummet blire tårta, kakor, betyg och en lapp med bra saker klasskompisarna skrivit om varann. Vi krama om varann och sa hejdå, tyvärr han jag bara säga hejdå till 4 killar i klassen, resten drog och dissa oss:( 

Jag, Pat och Amanda gick och sa hejdå till lärarna vi haft under högstadiet och krama dom. När vi kommer till torget står Tina och gråter då känner jag att nu börjar jag också att grina igen. Kramar om alla och säger hejdå, träffar folk från 9 B+D som gråter och då är det kört. Går till torget igen kramar om lärarna en gång till och även min mellanstadietlärare Anneli. Vi står där och gråter och Per som jobbar på resursen med Tina säger men lilla gumman! och kramar om mej, va goo:)

Sen säger vi till varann att nu måste vi gå, det blir bara värre av att stå här och grina. Så då går vi ut i samlad trupp och skriker HEJDÅ KYRKEBY! högt. Kan inte riktigt fatta att jag aldrig kommer gå där igen och inte i den klassen. Saknar alla i klassen jättemycket<3 det här var en av dom jobbigaste dagarna på länge och har inte grinat så här mycke på länge... <3